Tvåtusentretton började som en dröm, helt perfekt. Men kanske för bra för att vara sant. Trotts sorgen, kämpade jag och levde på, jag var glad. Hela januari och februari.
I mars tog drömmen slut och blev en förjävlig månad. Men inget jag är ledsen för i dag, för den månaden fick mig stark. Jag byggde upp ett såg stort självförtroende och självkänsla som hjälpte mig så mycket.
I april och även maj fortsatte de, blev starkare o starkare för varje dag. Var riktigt stolt över mig själv.
Alla de dag som var jobbig och rent ut sagt förjävligt, ställde jag mig framför spegeln och bestämde mig. Jag lät mig få gråta, gråta tills tårarna tog slut, sen reste jag mig upp igen och kämpa vidare, intalade mig själv att jag klara allt.
Med min styrka gick jag till skolan varenda dag, trots sorgen och ensamheten som tryckte på. Jag var där. Jag kämpade. Ville vara stark. Men vissa dagar gick de bara inte, ville bara bort. Bort från allt. Ville inte visa mig svag, men ibland sprack de. Kommer fortfarande ihåg det som om de var i går, jag gick med sprängröda och tår fyllda ögon igenom korridorer fyllda av elever som stirra. Alla undra. Jag ville bara bort. Men istället för att gömma mig, så kämpa jag.
Jag säger det själv, och jag är jävligt stolt över mitt mod och mig själv.
I juni fick jag många minnen med en klass som funnits för mig, vet inte hur jag kan tacka dom. Jag gick även ut grundskolan med betyg som jag kämpat för och är sjukt nöjd med, fick även ett stipendium och sommarlovet började.
Sommarjobb stod högst upp på listan, jobbade som en galning och hade riktigt kul där, varenda dag. Sommarlovet var skönt och de mesta försvann, kunde njuta och levde dag för dag på bästa sätt.
Juli kom och även en resa, resan som tog mig till bättre tider. En månad var jag bort och lärde mig så mycket under den tiden. Hade ett toppen lov.
Sen blev de augusti och jag började gymnasiet och de var galet nog underbart. Med mitt självförtroende åkte jag till en helt annan stad och började en skola jag inte kände någon på, kan säga att de är ett av de bästa val jag gjort i mitt liv. Hamnade verkligen på rätt plats.
Min klass är underbar och känns så bra. Aldrig jobbigt att gå till skolan, bara en skön känsla. Lärt känns så otroligt fina människor och jag hoppas verkligen att dom finns kvar här i mitt liv vid min sida så länge som möjligt, helt otroligt fina vänner.
September och även oktober kom, kände mig stark och livet kändes så underbart. För varje dag som gick blev allt bara bättre. Känslor växte och jag var lycklig! Allt var bra.
Sen kom även november med sina bekymmer och förstörde allt, livet rasa samman igen och kände hur jag sakta, sakta tappa min styrka. Allt började om igen, ville bara bort. Ända utvägen var att kämpa. Hade så ont i hela kroppen, allt påverkade allt och var så arg på mig själv att jag hade blivit så svag. Kämpade.
December var alldeles full men ändå en månad som tankarna fick tid att flöda. Av decembers 4 veckor bestod 2 med operation, sjukhus och svältande, 1 vecka då jag hoppade över julen blandade känslor och reste bort.
Sen återstod de bara en vecka kvar, en vecka kvar på 2013. Den veckan fick mig att inse att jag har hittat tillbaka till mitt mod och till min styrka igen. Att jag är där jag är och vill vara, att trotts att jag har motgångar och måste kämpa så klara jag allt. Ibland med hjälp och ibland utan.
Vill bara säga en sista sak och de är att du måste bestämma dig för hur du vill leva ditt liv och kämpa för att uppnå de. Ingen kan hindra dig att nå dina mål och trotts motgångar och problem som uppstår så får du aldrig ge aldrig upp.
Med min styrka gick jag till skolan varenda dag, trots sorgen och ensamheten som tryckte på. Jag var där. Jag kämpade. Ville vara stark. Men vissa dagar gick de bara inte, ville bara bort. Bort från allt. Ville inte visa mig svag, men ibland sprack de. Kommer fortfarande ihåg det som om de var i går, jag gick med sprängröda och tår fyllda ögon igenom korridorer fyllda av elever som stirra. Alla undra. Jag ville bara bort. Men istället för att gömma mig, så kämpa jag.
Jag säger det själv, och jag är jävligt stolt över mitt mod och mig själv.
I juni fick jag många minnen med en klass som funnits för mig, vet inte hur jag kan tacka dom. Jag gick även ut grundskolan med betyg som jag kämpat för och är sjukt nöjd med, fick även ett stipendium och sommarlovet började.
Sommarjobb stod högst upp på listan, jobbade som en galning och hade riktigt kul där, varenda dag. Sommarlovet var skönt och de mesta försvann, kunde njuta och levde dag för dag på bästa sätt.
Juli kom och även en resa, resan som tog mig till bättre tider. En månad var jag bort och lärde mig så mycket under den tiden. Hade ett toppen lov.
Sen blev de augusti och jag började gymnasiet och de var galet nog underbart. Med mitt självförtroende åkte jag till en helt annan stad och började en skola jag inte kände någon på, kan säga att de är ett av de bästa val jag gjort i mitt liv. Hamnade verkligen på rätt plats.
Min klass är underbar och känns så bra. Aldrig jobbigt att gå till skolan, bara en skön känsla. Lärt känns så otroligt fina människor och jag hoppas verkligen att dom finns kvar här i mitt liv vid min sida så länge som möjligt, helt otroligt fina vänner.
September och även oktober kom, kände mig stark och livet kändes så underbart. För varje dag som gick blev allt bara bättre. Känslor växte och jag var lycklig! Allt var bra.
Sen kom även november med sina bekymmer och förstörde allt, livet rasa samman igen och kände hur jag sakta, sakta tappa min styrka. Allt började om igen, ville bara bort. Ända utvägen var att kämpa. Hade så ont i hela kroppen, allt påverkade allt och var så arg på mig själv att jag hade blivit så svag. Kämpade.
December var alldeles full men ändå en månad som tankarna fick tid att flöda. Av decembers 4 veckor bestod 2 med operation, sjukhus och svältande, 1 vecka då jag hoppade över julen blandade känslor och reste bort.
Sen återstod de bara en vecka kvar, en vecka kvar på 2013. Den veckan fick mig att inse att jag har hittat tillbaka till mitt mod och till min styrka igen. Att jag är där jag är och vill vara, att trotts att jag har motgångar och måste kämpa så klara jag allt. Ibland med hjälp och ibland utan.
Vill bara säga en sista sak och de är att du måste bestämma dig för hur du vill leva ditt liv och kämpa för att uppnå de. Ingen kan hindra dig att nå dina mål och trotts motgångar och problem som uppstår så får du aldrig ge aldrig upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar