~Min mamma Jeanette~

Har du förlorat nån som avlidit och blivit en ängel?
Kanske en vän, en släkting eller kanske en familjemedlem?

Döden är hård och dom flesta är nog rädda för den. De läskigaste är att man inte har en ända aning om när den dagen är inne. Plötsligt som bara händer de. De kan gå med en ända fart. En bilolycka, en "lek", ett hopp och sen bara borta. Inge farväl, inge räddning eller ingen sjukdom, bara ett slut.

Jag förlora min mamma för ca 6 månader sen
De har varit en svår tid och sorgen kommer mer och mer varje dag precis som saknaden.

Så här såg hela processen ut, från början till slut...

Min mamma väntade barn under en del av hösten och hela sommaren, i oktober skulle den lille plutten komma.
Under hela graviditeten hade min mamma fruktansvärda smärtor men bara trott de berott på att hon var gravid. Tisdagen den 16 oktober kom min efterlängtade lillebror, Theodor. Men mammas smärtor gick inte över. Hon bara satt i soffan dag och natt.

Onsdagen den 31 oktober åkte hon in till akuten här i Enköping. Kommer ihåg den dag/kvällen så väl. Jag var hos mormor och morfar på dagen, min kusiner var där. Runt 4 gick jag för att hämta min lillebror på dagis, mamma skulle göra något ärende men skulle komma hem i samma veva som jag och William kom. Precis när jag var på väg till dagiset fick jag att sms av mamma, de stod, "blir lite sen är kvar på sjukhuset". Vadå sjukhuset tänkte jag, säker bara en kontroll efter Theodor. Jag hämta William och vi gick hem. William är min äldsta lillebror, som var är 3½ år då.

Vi satt i soffan och kolla på Kalle och chokladfabriken, när mamma ringer från lasarettet och säger att Williams pappa är på väg till oss för att hämta William och skjutsa mig till akuten. Mamma behövde hjälp med Theodor.
Jag kunde inte hålla tårarna inne, trots att jag vill eftersom jag inte vill gråta framför William. Men tårarna kom och William sa, men Nina varför gråter du. Jag försökte sluta gråta och sa bara till William, pappa är på väg hit och ska hämta dig, de ska väl bli kul.

När jag kom till akuten satt mamma där i en stol i rummet hon fick, hon hade Theodor i famnen. Jag tog honom och gick runt med han tills han somna. Mamma la sig ner i sängen. Efter några timmar fick vi åka hem, doktorn sa att mamma hade fått lunginflammation.

Allt rulla på men dock med smärta och sittande i soffan dag och natt med Theodor.
Onsdagen den 7 november var jag hemma från skolan för jag mådde dåligt. Jag sov, men ändå hörde jag hur mormor och mamma snackade. Dom skulle till Västerås hörde jag men inget mer.
Runt lunch ringde jag mamma för att kolla om dom var kvar i Västerås. Mamma sa att hon hade åkt in till akuten igen, mormor tyckte mamma var alldeles för svag så mormor skickade mamma till akuten ännu en gång.  Mamma blev då inlagd.
Sedan den dagen kom hon aldrig hem igen. Jag och Theodor fick bo hos mormor och morfar.
På lasarettet här i Enköping fick mamma nya diagnoser varje dag, allt från gallstens inflammation till lunginflammation och allt möjligt.

Måndagen den 11 november blev hon skickad till Uppsala och där gick de snabbt. Redan på tisdagen 12 november kom beskedet att mamma led av cancer. Man dom visste inte vad för cancer. På fredagen den 15 november åkte hela familjen dit och då fick vi veta. Mamma hade en elakartad cancer som inte gick att bota. Men de gick att leva med den allt från 3 månader till flera flera år.

Mamma började redan på lördagen med sin första och ända cellgiftet behandling. Jag var ofta och hälsa på mamma i Uppsala, de var jobbigt men ville inget hellre än att vara där. Skolan den veckan var tung och jobbig men lärarna var informerade. Med tiden så gick de bättre men inte alls till 100 %. Mamma blev svagare och svagare. Och ofta ställer man frågan hur långt har hon kvar. Man kan avgöra de genom att kolla hur hon förändras, blir hon sämre från månad till månad, vecka till vecka eller dag till dag. Mamma blev sämre och de gick snabbt.. från dag till dag.

Under tiden kämpade mormor och morfar med lilla Theodor. Mot slutet var de alltid nån som var tvungen att sova kvar hos mamma, så mormor och morfar skiftade.
Fredagen den 14 december hade jag genrep med dansen, innan jag skulle dit sa morfar att vi måste åka till mamma efteråt. De var tungt. På dagen hade vi fått goda nyheter, att mamma skulle få flytta till sjukhuset här i Enköping och få samma vård.
Efter dansen åkte vi dit. Mamma låg där i sängen, fast de var inte mamma längre. Hon som låg där i sängen kunde inte prata, hon kunde inte röra sig, hon bara låg. Man såg på ansikts uttrycktet att de var smärta som pressades över den tunna, mata kroppen. Jag satt där i rummet på sängen mittemot mamma och bara stirra, sjuksköterskorna försökte hjälpa mamma att vända på sig för att få mindre ont men dom lyckades inte. Jag ville gråta, men ville vara stark framför mamma. När jag hörde mamma säga till mormor. Du lovade att hjälpa mig och nu orkar jag inte mer. Sprack de, flög ut ur rummet och hamnade på golvet utanför. Jag och mormor fick ett rum där vi försökte lugna oss lite. Då ville jag absolut inte vara kvar. Morfar och jag åkte då hem medans mormor stanna kvar och sov där.
Min syster Alexsandra som inte bor har i Sverige för tillfället kom hem på lördag morgon. Då bestämde vi oss allihopa för att åka till mamma på sjukhuset för att säga hej då. De var inte alls vad man ville. Alla åkte hem sedan utom morfar som stanna kvar där och sov med mamma. På söndag morgon den 16 december, på Theodore två månaders dag.. morfar skulle ner till bilen för att köra den närmare sjukhuset. När han kom upp till mamma igen... Var mamma en ängel.
De tog en månad... På söndagen kl 12 hade jag dans uppvisning. Kl 9 ringde morfar. Jag svarade och förstod direkt när han bad om att få prata med mormor. Jag gick ut där på scenen och dansa för min vackra mamma. Hon såg verkligen fram emot att kolla och jag ville göra henne stolt! Den veckan i skolan var fruktansvärd. Klassen fick veta på måndagsmorgonen av min mentor. Samma dag tog jag mig dit för att prata med psykologen. Gick även ner till min klass som är så otroligt fina. Veckan gick o jag var och hälsa på varje dag en timme. Sista dagen fick jag en bok av alla kompisar med sjukt fina texter. Fick även julklappar av dom och jätte fina gåvor av människor här i Enköping.
Julafton var en kamp, en sjukt jobbig dag som min mamma älskade. Julafton har alltid varit speciella och såg nästan aldrig likadan ut. En sak vi alltid gjort är att åka till gammelmormor, vi lyckades varje år att komma sent. Julen var bäst förut . Vill aldrig mer fira den, utan min mamma.
Julafton spenderades med tårar och en jobbig känsla.

Tiden gick och den 29 december fyllde min lillebror William 4 år.
Att höra han säga min mamma är i himmelen, min mamma har varit död för länge nu, mamma är jätte död nu eller höra när andra barn säger till han du har ju ingen mamma, ger en tårar varje gång.

Den 2 januari var begravningen, mitt livs jobbigaste dag. De var en jätte fin begravning. Men nej. Allt detta får liksom inte vara sant. Mamma, jag saknar dig!

Min mamma var världens bästa mamma. Kunde inte riktigt prata med henne om allt, men när de väl var nåt så fanns hon där och stod upp för en. Hon var själv otroligt stark. Ensamstående mamma till 5 barn där den äldst var 21 år och yngsta 2 veckor. Hon älskade att göra saker och allt man gjort med henne är de bästa stunder i ens liv. Mamma var speciell och jag älskar henne då och för alltid.
Hon har lämnat många minnen efter sig.
Jag kommer så väl i håg när vi flyttade från en lägenhet på stan till huset på korsängen. När vi hade fått iordning, så ställde sig mamma framför spegeln och skrick "nu är vi fria och kan låta hur mycket vi vill", hon satte på "I Wish I Was A Punk Rocker" och sjöng och dansade helt hysteriskt galet.
Mamma var en helt fantastisk mamma, hon hade sina regler och krav men hon var ändå helt fantastisk. Hon kunde skratta och få en le. Mamma larvade sig varje gång jag frågade nåt på ALLVAR, de ända mamma sa var Allva känner jag inte. Så sjukt jobbigt i stunden men hon skrattade och trotts man tyckte de var as drygt skratta man också.
Mamma sa aldrig hur är de med dig, utan när hon frågade hur de är med än så sa hon alltid hur är de med du, mamma var galen på ett underbart sätt.
På somrarna grillade vi nästa varje kväll och vad vi än grillade så grillade vi även majskolvar, min mamma älskade majskolvar. Varje gång sa hon att hon skulle kunna lev på de, tillslut när vi satt och åt hann mamma bara säga, vet ni va, ja mamma vi vet du skulle kunna leva på dom.

Innan mina små bröder kom, så diskuterade jag och mamma mycket om att vi skulle ha en lillasyster, men så blev mamma gravid. När mamma åkte in till bb var de så spännande, skulle jag få en lillasyster nu. Ett mms kom och jag kunde inte öppna de, men Valentin kunde. Vi har fått en lillebror skrek han. Idag är jag så glad att jag har min lillebror.
Mamma och jag fortsatte diskutera om en lillasyster, mamma blev gravid igen och ännu en lillebror kom. Får helt enkelt vänja mig med små killar. Har som tur min stora syster som jag kommit så nära.

Jag är medveten om att jag absolut inte är själv om denna händelse, vet att de är många som skadas av sorgen precis som jag. Dock kan jag säga att jag är en av dom, som vet hur de känns och hur stor kamp man har framför sig och att de är en sak man kommer leva med hela livet.

De känns som man kämpar för liv och död, och kanske även är så. Antingen klara man detta eller så gör man de inte. De är svårt och de kommer absolut inte bli lättare.
Denna vecka fick jag allt över mig och hamna i en djup depp perjod och svårt att komma upp från den, igår kom jag bara halv vägs till skolan och sedan hem till sängen. I sängen låg jag, kan inte äta må bara illa, varje gång jag låter tankarna få komma och hjärnan börjar arbeta börjar jag känna kräkreflexerna. Jag låg i sängen hela förmiddagen, mormor kom in och försökte ta ett allvarligt snack med mig. Orkar inte var de ända ord jag använde.
Runt lunch fick jag ett sms av två tjejer i 9an, där de stod kom till mitt och tylvas skåp, jag svarade är hemma och fick då en ledsen gubbe tillbaka. Kände bara att allt var fel, varför ska jag ligga här när folk vill ha mig där. Jag vill ju må bra och de gör jag när jag är med dom jag mår bra av att vara med. Hatar varje stund jag är själv, varje stund är en kamp.
Jag bestämde mig för att klä på mig fixa till mig, vill känna mig fin. Tog min skinn jacka och gick till skolan. På vägen till skolan sa jag till mig själv, du msåte ryka upp dig, du måste klara de här, med eller utan hjälp, för du ska må bra och du är stark. alla ord som kom ut ur min mun fick mig själv att gråta men kände så jävla mycket stöd från mig själv, kände mig stark.
Men som sagt är de lättare än gjort, tar väl en tag med en svår motgång.
Men jag vill må bra, ha kul och göra min mamma stolt över mig!

MAMMA, JAG SAKNAR DIG MER OCH MER, DU KOMMER ALLTID VARA DEN JAG ÄLSKAR MEST!