De värsta är att när man är på väg uppåt och bara tänker en massa positiva tankar så lyckas man och så är man där, på toppen, men på bara få hundrar delar fick de neråt igen och man får börja om. De är jobbigt att hela tiden kämpa sig upp och falla direkt. Man tröttnar men man vill upp igen för man vet hur härligt och underbart de är där uppe. Just nu är jag på väg upp, och jag vill liksom att bergodalbana ska stanna och stå still i år, på samma plats, på toppen.
Livet är en dröm, fylld av både onda och goda överraskningar.
Jag tänker positivt, jag kämpar och jag ska upp.
Folk i min omgivning är otroliga.
Och jag tänker sluta lägga tid på folk som inte bryr sig om mig och ägna allt tid till dom som verkligen finns hos mig.
Jag hatar att vara själv går liksom inte, för då börjar resan neråt igen och folk som vill hitta på roliga saker med mig betyder så mycket för dom gör mig en så stor tjänst, dom hjälper mig samtidigt som jag får vara med personer som får mig att må bra och personer jag tycker om.
Fredags var en av riktigt bra kvällar jag haft, fick vara med min Mois och även lära känna två helt otroligt härliga tjejer, Nathalie och Louise.
ONE, TWO, FUCK, YOU!